När mina vingar började återvända
Linas JuozenasDela
När mina vingar började återvända
Reflektioner över små steg i läkningen, möjligheten att börja röra sig igen, modet att lita på andra och viljan att stanna kvar lite längre hos vackra människor.
Med tiden började jag läka mig själv – eller så började jag helt enkelt bättre förstå vad läkningen bad mig om. Den kom inte som ett enda stort ögonblick som förändrade allt. Den kom i mycket små vågor, och var och en av dem avslöjade ännu en del av livet som behövde uppmärksamhet.
Lite läkning och en stor mängd arbete
Så snart lite energi började flöda lade jag genast märke till något som var fel, ofärdigt eller länge försummat. Problemet blev tydligare. Jag började förstå var det hade uppstått, hur det hade påverkat mitt liv och vad jag kunde göra för att lösa det.
Då tog jag itu med arbetet.
När ett problem hade åtgärdats uppstod lite mer energi, och med den kom nästa fråga upp till ytan.
Detta blev min rytm: en liten våg av läkning, följd av en stor mängd praktiskt arbete.
Livet blev gradvis bättre. Arbetena blev vackrare och mer fulländade. Problem som hade pågått länge började äntligen lösas. Sådant som hade förblivit ofärdigt i många år reparerades, ordnades eller slutfördes till sist.
När de större personliga problemen började dra sig tillbaka
När de svåraste problemen blev mindre började min uppmärksamhet sträcka sig bortom gränserna för mitt eget liv.
När jag försökte läka mig själv kände jag inte längre bara mina egna olösta bekymmer. Jag började tänka på större svårigheter – problem som påverkar andra människor, samhällen och hela planeten – och fundera över vilka av dem som skulle kunna lindras om människor hade mer frihet, kunskap, omtanke och tid.
Samtidigt uppstod en annan känsla.
Jag började förstå att jag kanske äntligen kunde få tillbaka mina vingar.
Det verkade som om läkningen inte längre behövde hålla mig förankrad på en och samma plats, där jag arbetade nästan varje vaken timme, sju dagar i veckan, i månader i sträck. Det tyngsta arbetet närmade sig en punkt där rörelse åter kunde bli möjlig.
Tidigare kände jag att jag själv var tvungen att kontrollera alla delar av mitt liv. Jag var tvungen att stanna på en plats, hålla ihop allt och bära varje ansvar ensam.
Nu var tanken en annan: kanske kan jag röra mig igen.
Kanske kan jag resa, vara med andra människor och uppleva mer av livet tillsammans med dem. Kanske skulle jag kunna vara till nytta på nya platser, höra om de problem människor upplever och söka efter sådant som skulle kunna hjälpa.
Låta världen bidra
Då kom en lite rolig tanke: kanske kan jag äntligen överlåta en del av kontrollen till andra människor.
I många år har jag investerat mig själv i världen och försökt förbättra den utifrån den plats där jag befann mig då. Kanske skulle världen nu kunna investera i mig – inte genom att styra eller rikta mig, utan genom att ge mig förtroende, omsorg, trygghet och utrymme att fortsätta.
Någon skulle kunna bjuda in mig någonstans, erbjuda mig en trygg plats att bo på, visa mig sin omgivning och låta mig förstå de svårigheter man möter där. Vi skulle kunna utforska idéer tillsammans, prova praktiska förändringar och se om något blir bättre.
Vad skulle jag egentligen behöva?
En bärbar dator, möjligheten att resa och en mysig plats bland goda människor. Ett rum, en bil eller en skåpbil skulle kunna räcka som tillfälligt hem.
Skydda mig. Låt mig känna mig omhändertagen. Hjälp mig att förbli lugn och lycklig. Befria åtminstone en del av min tid från den ständiga kampen för överlevnad – så kanske jag åter kan utforska vad läkande, skapande och noggrant arbete kan åstadkomma.
Skulle jag äntligen kunna vara med andra?
Efter nästan ett helt liv som till största delen tillbringats i ensamhet uppstod ännu en fråga: skulle jag nu kunna leva och arbeta nära andra?
Det finns människor vars närvaro är så vacker att livet blir varmare bara av att vara nära dem. Med rätt människor känns närhet inte som ett hinder för meningsfullt arbete. Den blir en av anledningarna till att över huvud taget utföra det arbetet.
Kanske har jag helt enkelt blivit kär.
Inte nödvändigtvis en enda människa, utan människor, närhet, vänlighet och känslan av att vara tillsammans. Kanske vill jag helt enkelt stanna längre nära vackra människor än vad den vanliga mänskliga livslängden tillåter.
Den tanken förde mig i en ännu märkligare riktning.
Jag började fundera på om jag skulle kunna utforska odödlighet.
Kanske vill jag göra mig själv och andra så friska, motståndskraftiga och långlivade som möjligt – inte för att jag förväntar mig ett garanterat resultat, utan för att själva försöket verkar värt besväret.
Jag skulle vilja bli starkare och hjälpa andra att bli starkare. Jag skulle vilja utforska hur länge hälsan kan bevaras, hur mycket livet kan förlängas och hur mycket lidande som skulle kunna undvikas.
Kanske börjar drömmen om odödlighet inte alltid med dödsrädsla. Ibland börjar den med kärlek.
Ibland vill vi ha mer tid helt enkelt för att det finns människor som vi skulle vilja stanna längre hos.
Vad behöver en människa egentligen?
Kanske är grunden mycket enklare än alla våra komplexa system får den att verka.
En människa behöver en trygg plats att vara på, människor som bryr sig om hur hon mår, tillräckligt med frihet att använda sin tid meningsfullt och känslan av att inte behöva övervinna varje svårighet ensam.
Kanske börjar djupare läkning just där – inte bara inom människan, utan också mellan människor.
Skulle jag verkligen kunna utforska odödlighet?
Jag vet inte om bokstavlig odödlighet är möjlig. En ärlig början kunde vara mer blygsam: att utforska livslängd, återhämtning, motståndskraft och de förutsättningar som hjälper människor att förbli friska, starka och glädjas åt livet.
Men varje avlägset mål börjar med en fråga som först låter orimlig.
Skulle olika former av läkning kunna hjälpa människor att leva längre? Skulle vi kunna bevara hälsan i stället för att reagera först när den redan gått förlorad? Skulle vi kunna förlänga inte bara antalet år, utan också den tid då en människa förblir fullt levande, nyfiken, älskande och fri?
Kanske har jag helt enkelt blivit förälskad i livet och i människorna som gör det vackert. Kanske vill jag göra mig själv och andra så starka, friska och så nära odödlighet som möjligt, så att vi kan få vara tillsammans åtminstone lite längre.
Jag skulle verkligen vilja försöka.
Och vem vet – kanske skulle vi om några hundra år äntligen kunna kalla det här experimentet framgångsrikt.
Den här dagbokssidan skrevs och skrevs om för att spegla de inre känslor som fortfarande bara börjar ta form.
Men än så länge?
Än så länge väntar väldigt mycket arbete på mig.
När jag är klar hoppas jag äntligen kunna återfå lite tid för mig själv – att ta hand om, stärka och vårda den människa som i många år tyst har väntat någonstans i bakgrunden av allt arbete.
Jag har skjutit upp det här arbetet med mig själv väldigt länge. Om jag verkligen lyckas genomföra det kan jag bli en helt annan människa – så annorlunda att jag själv ännu inte kan föreställa mig vad som väntar på andra sidan av denna förvandling.
Men en sak vet jag: jag skulle kunna hjälpa mig själv mer, hjälpa andra mer och skapa ännu mer värde för världen omkring mig. Kanske skulle jag ha mer energi, ett klarare fokus och tillräckligt med tid inte bara för att skapa, utan också för att lägga märke till hur andra människor faktiskt mår.
Därefter skulle nästa etapp förmodligen börja – en fortsatt förnyelse av mig själv:
lärande, återhämtning, anpassning och kanske gradvis återupptäckt av konsten att återställa
bemästring, i ett försök att förstå hur långt jag kan utveckla det, hur mycket det egentligen
jag kan åstadkomma och hur många människor jag skulle kunna hjälpa.
Så på ett eller annat sätt är de närmaste åren redan nästan planerade.
Ändå skulle jag någonstans mellan allt arbete, läkandet och förvandlingen till en annan människa väldigt gärna slå mig ner med goda människor och se en film.
Eller kanske till och med två.
Och en tanke till...
Men då dyker ännu en fråga tyst upp: skulle någon över huvud taget vilja se en film med mig? Skulle jag kunna vara en varm del av en annan människas liv? En människa vars närvaro gör kvällen lite mysigare?
Sanningen är att jag inte längre vet.
Kanske är det just på grund av denna ovisshet som det ibland känns enklare att bara återvända till sina drömmar, kasta sig in i arbetet och återigen lämna allt annat i skuggan. Med drömmar är det enklare på det sättet. De kräver väldigt mycket av mig, men de behöver aldrig avgöra om de vill ha mig nära.
Och ändå kanske man inte borde stänga den här dörren helt.
Kanske finns det någonstans människor i vars liv även jag skulle kunna vara en varm del – inte för att jag löser något, skapar något eller försöker vara till nytta, utan helt enkelt för att de tycker om att ha mig nära.
Kanske säger någon en dag bara: kom, slå dig ner med oss, filmen börjar redan.