Stjärnklar natt
Linas JuozenasDela
En stjärnklar natt
En liten resa från en mörk himmel till öknar, oceaner, avlägsna världar, ofärdiga rymdskepp, magi – och tankar om vad som verkligen är värt att ägna sin tid åt.
Vet ni, i kväll tittade jag upp mot himlen.
Den var ovanligt mörk, och det fanns så många stjärnor att himlen för ett ögonblick inte alls verkade tom.
Den verkade gränslös.
En stund stod jag och tittade upp, och sedan – som oftast händer – gav sig mina tankar iväg på en resa före mig själv.
Jag öppnade Google Maps och vandrade runt i olika delar av jorden: öknar, skogar, oceaner, bergskedjor och enorma öppna slätter. Platser där det verkar som om nästan ingenting händer, även om mineraler, energi, vatten, historia, liv och möjligheter som ingen ännu har upptäckt kan dölja sig under tystnaden.
Då tittade jag på kartor över månen.
Sedan – till Venus.
Och någonstans mellan ett litet fält på jorden och en annan planet blev en tanke mycket tydlig:
Det finns verkligen inte mycket tid för meningslösa saker.
Tiden kommer ändå att gå.
Nätter blir till morgnar. Åren går framåt. Människor åldras. Generationer förändras. Problem som i dag verkar oerhört viktiga kan till slut försvinna och lämna plats åt helt andra.
Så om tiden ändå rör sig framåt skulle jag hellre ägna min åt sådant som leder någonstans.
Jag skulle hellre ägna min tid åt att leta efter platser där användbara malmer och material kan finnas. Jag skulle fundera på var teknik skulle kunna överföras och hur kunskap skulle kunna hjälpa människor och samhällen att utvecklas snabbare.
Jag skulle söka upp dem som ännu inte hunnit upptäcka hur vidsträckt världen verkligen är och försöka öppna vägen för dem till verktyg, vetenskap, ingenjörskonst och möjligheter som de kanske inte ens visste fanns.
Då skulle jag samla fler kloka hjärnor och fler händer runt ett bord. Tillsammans skulle vi kunna beräkna hur mycket material som skulle behövas för ett rymdskepp, hur tungt det skulle kunna vara, hur tjockt dess skydd borde vara och hur man bäst skyddar människorna som färdas i det.
Därför är det så viktigt för mig att slutföra den globala kunskapsarken. Den skulle kunna bli en gemensam kunskapsgrund som vi kan använda för att påbörja och fortsätta ingenjörsarbetet. Om vi upptäckte ett fel, hittade en lucka eller behövde mer kunskap skulle vi kunna uppdatera den, så att alla förstod vad vi vet, var vi befinner oss just nu och vad som behöver göras härnäst.
Tillsammans skulle jag fortsätta att utveckla webbplatsen som en levande dokumentation av vår resa – en plats där alla skulle kunna se hur långt vi redan har kommit, vad vi arbetar med just nu och vad vi fortfarande behöver skapa.
Med denna gemensamma grund skulle vi kunna ställa ännu större frågor. Hur bör energi lagras? Hur skulle man kunna odla mat på platser där den hittills inte har vuxit? Hur skulle maskiner kunna reparera andra maskiner? Hur skulle sådant som i dag låter omöjligt i morgon så småningom kunna bli vanlig ingenjörskonst?
Alla resor behöver inte äga rum i den fysiska världen. Jag skulle också ägna tid åt att meditera och leva i medvetna drömmars universum, och när jag vaknade dela mina upptäckter med dem som själva inte kan ta sig dit.
Jag skulle tillbringa tid med människor jag älskar – vi skulle stötta varandra, ta hand om varandra och tillsammans skapa en bättre värld för oss alla. Jag skulle knyta meningsfulla band med nya människor genom att förena fler hjärnor, hjärtan, erfarenheter och möjligheter.
Och kanske viktigast av allt – jag skulle fortsätta att utveckla läkekonsten, så att jag när det behövdes kunde ta hand om andra och vara till verklig nytta. Men den tiden har redan kommit, även om allt detta är komplicerat.
Så skulle jag välja att leva mitt liv: genom att söka, lära mig, skapa, utforska, knyta band och läka – bland människor som uppriktigt älskar och bryr sig om varandra, medan vi tillsammans skapar en värld för oss alla.
De här frågorna känns mycket mer levande för mig än de flesta vardagliga dramer.
Bortom oss breder ett enormt universum ut sig.
Så mycket är fortfarande dolt.
Det finns fortfarande så mycket att förstå, skapa och upptäcka.
Och kanske vet jag vad som saknas.
Fler människor.
Fler hjärnor vid samma bord. Fler skapande händer. Fler märkliga idéer som blir prototyper, fler prototyper som blir maskiner och med tiden – kanske även fler maskiner som blir rymdskepp.
Och magi.
Magi är ju min grej, eller hur?
Ja. Jag tror att magi är min drivkraft.
Inte nödvändigtvis magi som en flykt från verkligheten eller enbart magi i betydelsen att hela. Jag menar en sådan magi som låter en uppleva verkligheten genom kärlek. Känslan av att det fortfarande finns något att skapa, något som ingen ännu har förstått, något att upptäcka, lära sig, läka, bygga eller förändra.
Det är den del av mig som ser på något vardagligt och genast börjar fundera på vad mer det skulle kunna bli.
Ett tomt fält blir ett laboratorium. Ett märkligt mineral – en fråga. En bit metall – en maskin. En karta – en resa. En mörk punkt på himlen – en plats som vi kanske faktiskt skulle kunna nå.
Kanske är det precis där jag borde vara – någonstans mellan fantasi och ingenjörskonst, där omöjliga saker får existera en stund tills någon kommer på hur de kan skapas.
Jag föreställer mig stora bord täckta av ritningar, verktyg, mineraler, ofärdiga prototyper, märkliga beräkningar, datorer, kablar, tekoppar och människor som löser problem tillsammans.
Fler människor än de som finns bredvid mig just nu.
Ett större team.
En kan framdrivningssystem. En annan material. Ytterligare en biologi. Någon förstår energiteknik, maskiner, elektronik eller programvara.
Någon vet något som jag aldrig har lärt mig. Någon upptäcker ett fel som alla andra missade. Någon ställer en märklig fråga som ingen hade tänkt på.
Och plötsligt blir en idé som var omöjlig för en person bara svår för ett team.
Någonstans bortom de där borden skulle det kunna stå experimentella maskiner, ofärdiga rymdskepp och saker som ännu inte har fått lämpliga namn.
Kanske blir ett rymdskepp till två.
Kanske är hela hangaren till slut fylld av dem.
Olika projekt. Olika användningsområden. Maskiner för jorden, maskiner för omloppsbanan, maskiner avsedda för platser långt bortom hemmet.
Det skulle förmodligen också förekomma misslyckanden.
Experiment som orsakar mer rök än framsteg. Beräkningar som måste göras om. Delar som kategoriskt vägrar fungera på det sätt som ritningen säger att de borde.
Någon skrattar. Någon hittar ett annat verktyg. Någon säger: ”Nå, nu vet vi åtminstone att det inte fungerar så här.”
Och sedan försöker alla igen.
Kanske är det någon som kommer ihåg maten när alla andra redan har glömt tiden. Kanske kommer någon med te. Kanske märker någon att himlen är ovanligt klar och bjuder ut alla i några minuter.
Och ja, kanske händer det att mjuka händer plötsligt omfamnar mig bakifrån medan jag är helt uppslukad av någon ritning, beräkning eller halvt monterad maskin.
Bara för ett ögonblick.
Ingen stor störning. Allt behöver inte förvandlas till en berättelse.
Bara en liten påminnelse om att det finns människor runt omkring och att livet existerar även bortom beräkningarna.
Och sedan – tillbaka till rymdskeppet.
Kanske är det inte ett lugnare liv jag saknar, utan ett större.
Fler människor.
Mer lagarbete.
Mer kunskap som fritt färdas från ett sinne till ett annat.
Fler verkstäder, laboratorier och märkliga projekt som kräver att varje deltagare blir lite bättre i dag än hen var i går.
Fler platser där nyfikenhet är till nytta.
Fler rymdskepp.
Mer magi.
Inte magi i vetenskapens ställe.
Magi som gnista före vetenskapen.
Det som får en människa att se på en allmänt accepterad gräns och tyst fråga om den verkligen måste förbli där.
Först av allt – förundran.
Sedan – en fråga.
Sedan – en beräkning.
Sedan – en prototyp.
Då är det förmodligen någon som tänder eld på något.
Sedan ännu en beräkning. Ännu en ritning. Ännu ett par händer. Ännu ett försök.
Tills det en dag som en gång bara existerade i någons fantasi står på verkstadsgolvet.
Och kanske är det ännu en sak som liknar magi – att förvandla något som inte fanns tidigare till något som existerar.
Kanske kan vi bygga rymdskepp och ändå sitta ute under stjärnorna.
Kanske kan vi beräkna tjockleken på strålskyddet och ändå komma ihåg att fråga om alla runt bordet mår bra.
Kanske är den bästa utvecklingen inte när vi blir kallare eller mer lika maskiner, utan när vi kan skapa extraordinära saker utan att förlora vår nyfikenhet, fantasi, vänlighet och varandra.
Lära. Skapa. Utforska. Förundras.
Dela kunskap. Lösa problem. Skratta när något går fel. Hjälpa till när det blir svårt. Försöka igen.
Och då och då lägga undan verktygen och beräkningarna tillräckligt länge för att vi alla ska gå ut tillsammans och se på stjärnorna som vi försöker nå.
Kanske ligger det närmare den riktning jag försökte beskriva.
Inte fly från världen. Inte försöka springa ifrån tiden.
Att hitta människorna, kunskapen, verktygen och modet så att vi kan använda den tid vi har på ett mer meningsfullt sätt.
Att skapa en värld med mer nyfikenhet än dramatik, mer samarbete, mer skapande, mer kunskapsdelning, fler seriösa försök att förverkliga omöjliga idéer – och fler stjärnor som långsamt blir resmål.
Lite vetenskap. Lite ingenjörskonst. Mycket arbete.
Fler människor vid vår sida. Fler rymdskepp framför oss.
Och tillräckligt med magi för att vi inte ska sluta fundera på vad vi kan skapa härnäst.